Är på väg ner i avgrunden. Det går fort nu. Är trött hela tiden och orkar ingenting. Bara jobbet. Där är jag på topp. Alltid glad och arbetssam. Ingen ser att jag gråter inuti. Ingen hör mitt inre skrik. 

Skriket ifrån avgrunden. Där jag befinner mig nu. Fan jag vill inte.

Allt blir som en ond cirkel. Och det är så svårt att bryta den där cirkeln. Det behövs en stor vass såg för att bryta den itu. Och just nu finns inte den där sågen någonstans. Fast jag letar. Och letar.

Orkar snart inte längre. Hålla uppe denna fasad. Det har jag gjort i hela mitt liv.

Vill gå tillbaka till hösten för 1 1/2 år sen. Mådde så bra då. Hade äntligen tagit tag i mitt liv. Men sedan dalade det neråt igen. Vill tillbaka till den känslan jag hade då. Vill må så där bra igen. Ha orken och glädjen igen.

Fan fan fan....

Nej det blev inte bra. Ångesten har hållit mig sällskap idag tyvärr.... Dagen blev inte som det var tänkt, 2 kompisar skulle kommit. Skulle ha blivit mysigt o roligt men så blev det inget. Och dagen blev en deppdag...

Straffar min kropp med mat, äter fast jag inte är hungrig. Och så blir ångesten än värre....att jag aldrig lär mig. Bättre jag tagit en promenad eller sprungit eller tränat. Det lindrar alltid. Men så jävla svårt att ge sig iväg när man mår piss. Vill bara gråta men kan inte. Tårarna fastnar nånstans där inne... 

Jag tänker ofta på honom vad han har gjort. Hur hon mår och den lilla pojken. Vad har du gjort ditt svin??? Hur kunde du??? En del av mig  vill bara glömma, en del vill bara åka dit och konfrontera dig. Vill skrika åt dig, få dig att förstå hur mycket du förstör. Jag vill förstå varför.

Hur länge ska man orka egentligen? Blir det bara så här? Är detta livet?? Fyllt av ångest och besvikelse. Fullt av ilska och dödslängtan. Nej det är ingen dans på rosor. Långt därifrån. Men om jag bara kunde få lite frid i kroppen. Bara ett tag. Men jag antar att jag får vänta till den dagen du är borta. Först då kan jag gå  vidare. 

Varför ditt äckel????? Räcker det inte med att förstöra alla dina döttrars liv? Jag och mina systrar. Du är en mycket sjuk människa som behöver hjälp. Jag önskar livet ur dig. Din nya fru som du antagligen trycker ner i skorna och den lilla pojken. Vad tänker du med? Vad har hänt för att en människa ska kunna bli som du??? Jag är förbannad ledsen chockad och besviken...

Träffat tjejgänget ikväll. Jätteroligt med mycket skratt. Men jag blir så nervös innan jämt. Fattar inte varför?? Jag vet inte blir nervös för allt. Sen visar det sig ju alltid att det blir trevlligt. Har alltid ångest innan och vill hitta på en anledning till att inte komma. Jag känner som att Å inte tycker om mig. Har alltid känt så. Vi pratar ju och så men känns som att hon hellre pratar med de andra och bara med mig om hon måste. Men jag är inte avundssjuk längre på henne. Hon är så framåt och pratsam så där som jag alltid velat vara. Men jag måste ju inse att jag också är bra på mitt sätt. Och jag vet att L och C gillar mig.  

Men ingen känner den rätta jag. Jag visar upp en fasad som ingen någonsin har rivit ner. Ingen vet vad som försiggår här inuti. Med all ångest och oro. 

Läser på aftonbladet om självmord bland unga. När jag gick i skolan var det aldrig någon som märkte att jag mådde dåligt.  Det var en mycket jobbig tid. Började runt sexan och har sedan fortsatt hela mitt liv med perioder med deppressioner. Men det måste jag säga att det ändå blivit bättre de senaste åren. Tack och lov. Men ändå är man hela tiden rädd att hamna där igen...

God natt

Jovisst idag är det bättre. Vet ju att det sämsta för mig när jag mår dåligt är att vara hemma och inte göra något. Även fast man inte vill något hellre... Nej det är bättre att ta sig till jobbet även fast ångesten skriker i mitt bröst. Jag mår ändå bättre när jag är igång och gör något.

Bra dag på jobbet idag. Vi var ett bra gäng så allt flöt på bra imorse. Hann tom städa mina rum. Trött på chefen som aldrig fattar hur vi har det. Måste komma ihåg att boka lönesamtal. Vad det nu ska tjäna till....blir väl inte många extra kronor i kuvertet i alla fall...

Få se om jag kommer iväg på träning ikväll..

Vi hörs

Denna ångesten som har kontroll över min kropp. Som har makt över mina känslor. Som bestämmer hur jag ska må. 

Snälla försvinn. Snälla jag ber dig. Du förstör mig inifrån. Förstör mitt inre. Mina ögon är tomma. Det enda som syns där om man tittar noga är du. Ångest. 

Du trycker över mitt bröst. Du får mina ögon att tåras. Och du får mig att vilja dö. 

Jag ber dig igen. Snälla försvinn.

Snälla

Ibland så vill man bara inte. Men man måste. Vill bara dra ett täcke över mig och sova bort allt. Jag orkar fan inte. Men till jobbet ska jag.... Ett par timmar kvar. 

Känner mig jävligt deppig alltså.

Och sen har vi mitt största problem: mat och vikt. Fan också! Varför ska jag alltid äta för mycket. Jag vet ju att jag inte mår bra sen. 

Jag måste verkligen ta tag i mitt liv...

  Bestämde mig idag eller ja egentligen just nu, för att starta en egen blogg. Delvis för att bara ha nånstans att skriva av mig på....jag behöver det.. Mycket tankar oftast som trängs därinne i skallen som behöver komma ut ibland. Ja så är det...

Jag tänker inte tala om så mycket om vem jag är och så. Inget alls egentligen...jag vill nog vara ganska anonym.

Det här ska bli min plats, bara min. Dit ingen kan komma och påverka något. Det här ska bli mitt rum, mitt andningshål, my space liksom.

Jag har kommit till en punkt i livet då jag vill ha förändring. Jag vill göra något annat av mitt liv men vet inte om det är möjligt...det är svårt det där. Och veta.... Ska jag? Vågar jag? 

Kram A