Det är som att jag bara står still. Jag kommer ingen vart. Med mig själv. Allt är grått. Alla färger är borta. Jag står still. Finns inte. Det gråa tar över. Allt blir suddigt. Jag vill så mycket men vet inte hur jag ska komma vidare. Allt har kommit i kapp mig. Det är som att jag står i ett tuggummi där allt jobbigt har fastnat. Och jag bara står och stampar i allt det jobbiga och kommer inte loss. Jag är fast i alla minnen och känslor. 

Jag visar upp en fasad. Ingen får veta hur det egentligen är. Känner mig annorlunda. Finns det någon som jag. Som också är så här? 

Monstret i magen finns där. Varje dag. Den morrar lite lätt. Ett konstant morrande som inte går att få tyst på. Så mycket oro i min kropp. Det sätter sig i mina muskler och leder. Jag blir spänd och har ont. 

Stirrar ut i luften. Vet inte vad jag hoppas på att få se. Någon färg kanske i allt det grå. En blå nyans....eller kanske några fläckar med grönt. Eller bara en rosa prick.