Håller mig undan honom. Fast att jag älskar honom så mycket. Det är som att jag vill skydda honom från mig. Han ska inte behöva se och ta i min tjocka äckliga kropp. Tänker hela tiden: när jag gått ner i vikt så kommer jag bli gladare och bli mer kärleksfull. Jag lever hela tiden i framtiden eller i dåtiden. Aldrig nu. Antingen befinner jag mig ett halvår framåt och ser mig själv hur jag ska se ut då och vara. "Allt kommer vara så mycket bättre"..... Eller så finns alla minnen från det förflutna i mitt huvud och tar upp mina tankar. 

Jag lever nog i någon gråzon mitt emellan dessa två tillstånd. Jag kan inte njuta av nuet, njuta av dagen. Är jag ledig en dag tänker jag mest bara att "jamen snart är det ju ändå jobb igen". Jag önskar att jag kunde ta vara mer på dagarna och kunna finna ro i stunden. 

Just nu är det inte bra. Inte alls. Jag vet inte vem jag är längre. Har tappat bort mig själv totalt. Vill hitta mig själv igen. Men hur gör man det?