En falsk människa. Som ljuger och hittar på. Varje dag säger att det kommer bli bra. Lögner lögner lögner. Så jävla falsk.

Är jag...

Det är jag som är den falska människan. Som ljuger för mig själv. Som får mig själv att tro att allt är bra. Ljuger om att jag är något som jag inte är.

Men är vi inte alla falska jävlar allihop? Vi lever i en fantasivärld. En värld som inte finns på riktigt. Vi scrollar förbi bilden på ett svältande barn. Bilden på ett krigshärjat Syrien. Bilder på sådant som inte passar in i vår perfekta värld. 

Ja visst är det så. Vi är alla falska jävlar som lever i en falsk värld. Lever våra falska liv.

Jag också.

Ja vad ska jag säga. Dagarna går. En efter en. De smälter in i varandra. Inte mycket händer. Det är som vanligt. Men vad innebär som vanligt?  

Ofta vet jag inte vem jag egentligen är. Jag försöker fortfarande hitta vem den riktiga jag är. Hur är jag egentligen, när jag är mig själv. Kommer på mig själv med att imitera andra, både i sättet och hur de pratar. Hur de säger saker. Vilka fraser de använder. Kanske är jag som hon. Eller hon. Men nej. Det känns fel. Det är inte jag. Men vem fan är då jag? 

Jag har en bild av hur jag skulle vilja vara. Men den personen är inte jag. Så frustrerande när jag inser detta. Jag försöker vara henne. Men det går bara inte. Istället blir jag bara sur och tvär och irriterad. Tänk om det är jag? Jag är kanske den där negativa olyckliga tjejen i alla fall. Det är ju sådan jag är mestadels.

Det märks så väl på mina fingrar när jag har en orolig period. Skinnet bortslitet runtomkring dem. Likaså läpparna. Alldeles såriga på insidan. Är det jag? Den oroliga skinnbitande tjejen? 

Vem är jag? Kommer jag någonsin få veta??