Håller mig undan honom. Fast att jag älskar honom så mycket. Det är som att jag vill skydda honom från mig. Han ska inte behöva se och ta i min tjocka äckliga kropp. Tänker hela tiden: när jag gått ner i vikt så kommer jag bli gladare och bli mer kärleksfull. Jag lever hela tiden i framtiden eller i dåtiden. Aldrig nu. Antingen befinner jag mig ett halvår framåt och ser mig själv hur jag ska se ut då och vara. "Allt kommer vara så mycket bättre"..... Eller så finns alla minnen från det förflutna i mitt huvud och tar upp mina tankar. 

Jag lever nog i någon gråzon mitt emellan dessa två tillstånd. Jag kan inte njuta av nuet, njuta av dagen. Är jag ledig en dag tänker jag mest bara att "jamen snart är det ju ändå jobb igen". Jag önskar att jag kunde ta vara mer på dagarna och kunna finna ro i stunden. 

Just nu är det inte bra. Inte alls. Jag vet inte vem jag är längre. Har tappat bort mig själv totalt. Vill hitta mig själv igen. Men hur gör man det? 

Det är som att jag bara står still. Jag kommer ingen vart. Med mig själv. Allt är grått. Alla färger är borta. Jag står still. Finns inte. Det gråa tar över. Allt blir suddigt. Jag vill så mycket men vet inte hur jag ska komma vidare. Allt har kommit i kapp mig. Det är som att jag står i ett tuggummi där allt jobbigt har fastnat. Och jag bara står och stampar i allt det jobbiga och kommer inte loss. Jag är fast i alla minnen och känslor. 

Jag visar upp en fasad. Ingen får veta hur det egentligen är. Känner mig annorlunda. Finns det någon som jag. Som också är så här? 

Monstret i magen finns där. Varje dag. Den morrar lite lätt. Ett konstant morrande som inte går att få tyst på. Så mycket oro i min kropp. Det sätter sig i mina muskler och leder. Jag blir spänd och har ont. 

Stirrar ut i luften. Vet inte vad jag hoppas på att få se. Någon färg kanske i allt det grå. En blå nyans....eller kanske några fläckar med grönt. Eller bara en rosa prick.

En falsk människa. Som ljuger och hittar på. Varje dag säger att det kommer bli bra. Lögner lögner lögner. Så jävla falsk.

Är jag...

Det är jag som är den falska människan. Som ljuger för mig själv. Som får mig själv att tro att allt är bra. Ljuger om att jag är något som jag inte är.

Men är vi inte alla falska jävlar allihop? Vi lever i en fantasivärld. En värld som inte finns på riktigt. Vi scrollar förbi bilden på ett svältande barn. Bilden på ett krigshärjat Syrien. Bilder på sådant som inte passar in i vår perfekta värld. 

Ja visst är det så. Vi är alla falska jävlar som lever i en falsk värld. Lever våra falska liv.

Jag också.

Ja vad ska jag säga. Dagarna går. En efter en. De smälter in i varandra. Inte mycket händer. Det är som vanligt. Men vad innebär som vanligt?  

Ofta vet jag inte vem jag egentligen är. Jag försöker fortfarande hitta vem den riktiga jag är. Hur är jag egentligen, när jag är mig själv. Kommer på mig själv med att imitera andra, både i sättet och hur de pratar. Hur de säger saker. Vilka fraser de använder. Kanske är jag som hon. Eller hon. Men nej. Det känns fel. Det är inte jag. Men vem fan är då jag? 

Jag har en bild av hur jag skulle vilja vara. Men den personen är inte jag. Så frustrerande när jag inser detta. Jag försöker vara henne. Men det går bara inte. Istället blir jag bara sur och tvär och irriterad. Tänk om det är jag? Jag är kanske den där negativa olyckliga tjejen i alla fall. Det är ju sådan jag är mestadels.

Det märks så väl på mina fingrar när jag har en orolig period. Skinnet bortslitet runtomkring dem. Likaså läpparna. Alldeles såriga på insidan. Är det jag? Den oroliga skinnbitande tjejen? 

Vem är jag? Kommer jag någonsin få veta??

Hej.

Ett tag sen sist. På många vis mår jag just nu bättre sen några månader tillbaka. Jag har fått kontroll på maten. Äter normalt och motionerar. Jag har börjat gå ner i vikt och mår så bra i kroppen.. Jag märker ju också att jag mår mycket bättre psykiskt när jag rör på mig mer och äter mindre socker och annat onyttigt. 

Just nu har jag semester vilket är underbart skönt att bara få vara ledig.

Men ja....jag är så himla sorgsen inuti....det är något där inne som inte är bra. Och jag vet ju...det är ju det där som alltid funnits. Jag kommer nog aldrig bli helt frisk. Ja jag säger frisk för det är som en sjukdom detta. Det är som att ha obotlig cancer som aldrig går över. 

Jag vet och jag har börjat acceptera att jag antagligen kommer att känna så här hela livet. Jag kommer ha ångest och oro som följeslagare i många år till. De kommer aldrig lämna mig. 

Periodvis är det bättre och ibland sämre. Det är något jag får ta som det är...dag till dag. 

Så länge jag inte hamnar i det svarta hålet igen så är jag glad. Vill aldrig dit igen. Det är därför jag vet att mina promenader och joggingturer är så viktiga för mig. Där hämtar jag energi och det får det onda att bli bättre. 

Så som det är nu i mitt liv är nog i alla fall det närmaste bra jag kan komma. Så det får jag vara glad över. Jag fungerar ganska bra med allt. 

Jag måste försöka se det positiva runt omkring mig, jag är lyckligt lottad med så mycket. Det måste jag påminna mig om när det mörka drar in.

Kram

Ja det är ett jävla kaos just nu! Inte nog med att man har nog med sig själv. Att själv försöka må bra och inte gå under. 

Min dotter mår psykiskt dåligt just nu och det tär på oss alla i familjen. Hon har mycket ångest och får panikattacker. Igår natt akuten. Hon hade så ont över bröstet. Vi blev rädda att det var något med hjärtat. Men de gjorde bedömningen att det var panikattack. Vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne. 

Det här gör att mitt eget psykiska mående blivit mycket sämre de senaste månaderna. Jag är konstant orolig och det gnager i magen på mig.

Har dessutom en son med hjärtfel som blivit tröttare i skolan och inte orkar på samma vis längre. Konstant oro där också för att han ska bli sämre och det kommer innebära operation.

Ja det är mycket just nu och jag vet inte hur länge man orkar när det är så här. Vill ge upp så ofta men vet ju att det inte går. Jag måste vara stark för barnen. 

Min man får dra ett stort lass just nu med allt detta. Det är han som ringer samtal till bup och till skola. Jag har ju sån telefonfobi.

Allt är bara jobbigt och jag har börjat gråta igen. Har ingen att prata med. Inte ens mamma för vi pratar inte om svåra saker och hon är inte så där som andra mammor. Stöttande och förstående. 

Önskar bara att alla problem försvann. Jävla kaos!

Vad fan gör jag? Jag plågar mig själv och min kropp. Ger den gift i form av dålig mat och mycket socker. Jag vet ju att det är så fel och jag mår piss av det. Men ändå fortsätter jag. Jag vet i mitt huvud precis hur jag ska äta och vad. Men lyssnar jag på mig själv???? NEJ NEJ NEJ!!!!!

Så trött på detta. Trött på att vara tjock och hata min kropp. Trött på att vara ohälsosam och ha ont i kroppen. Trött på att vara trött hela tiden.

Jag har bestämt mig för att gå ner i tid nu på jobbet. Jag måste inse att heltid är inget för mig. Jag orkar helt enkelt inte. Nu har jag försökt i över ett halvår och nej....jag måste inse mina begränsningar. Så är det bara. Jag blir så psykiskt utmattad och får ingen tid att bara vara ensam. 

Det blir nog bra. Då får jag mer tid till att röra på mig. Kanske kan jag komma igång med löpningen igen. Det skulle jag verkligen vilja. Köpa ett par nya löparskor och ge mig ut i spåret. Det finns inget härligare än när man kommit över den där jobbiga tröskeln och det bara blir så underbart och man kan fortsätta hur länge som helst känns det som...

Jag har två val: 

Antingen skiter jag i allt och går under till slut.

Eller så tar jag tag i mig själv en gång för alla och gör detta nu!

Du fyllde år igår. Den 21:e. Du måste blivit....få se nu....66 kanske. Är det därför jag varit så jävla deppig denna vecka? Till och med varit hemma från jobbet. Jag har ångest. Hur fan ska jag bli kvitt dig? Du förföljer mig fan vart jag än går. Jag ser överallt saker som påminner om dig....nänniskor som ser ut som dig....meningar som du sagt. 

Ibland vill jag bara gråta för jag saknar dig så jävla mycket. Samtidigt som jag också hatar dig så jag går sönder inuti. Jag drömmer på nätterna att jag skriker åt dig, slår dig med knytnävarna och även sticker en kniv i dig. Många gånger också. Jag har så mycket ilska i mig så du anar inte. 

6 år sedan jag träffade dig sist nu. Så skönt att slippa dig. 

Ibland tänker jag på de stunder du faktiskt var en bra pappa. Vi kunde skratta du och jag. Skratta så vi fick ont i magen. Men så förstörde du alltid det. Blev arg över en småsak. Skällde ut mamma. Mamma som blev mindre och mindre. Hon sjönk ihop mer och mer och blev hela tiden tystare för varje år som gick. 

Du fyllde år igår. Hoppas du hade det trevligt. Att du fick en perfekt födelsedag som var så viktigt för dig.

Ja.....så grattis så jävla mycket i efterskott då!!