Känner mig så jävla tom. Eller inte tom egentligen....jag är ju full av sorg och besvikelse. Ånger och skam. Varför mår jag inte bättre än så här? Jag har fått ett nytt härligt jobb, jag har 2 underbara barn och en man som är världens snällaste. Ändå är det något som gnager i mig. Något som ligger där och pyr långt där inne. En eld som aldrig släcks....den blossar upp mer ibland men oftast brinner den ganska konstant. Trött på att alltid må så här. Andra gången jag är hemma nu på 3 veckor från jobbet. 

När ska jag bli som alla andra. Jag vill också orka. Orka jobba orka umgås orka hitta på mer orka att vara människa. 

Jag vet inte. Vill gråta men kan inte. Jag bara svamlar. 

Och maten som vanligt. Gick ner 5 kg i våras. Tro fan att jag gått upp allt igen. Fan vad jag hatar mig själv och min äckliga kropp. Jag är vidrig som bara äter och äter. Äter ibland fast jag inte ens vill ha. Tvingar i mig en massa äckligt godis och chips och mackor och bullar. Fy fan för mig. Jag har inte kontroll på någonting. Ingenting.

Jag är så jävla otacksam.

Jag är aldrig nöjd.

Fått jobbet jag ville ha.

Ändå är jag inte glad.

Maten fyller min kropp.

Hatar när jag känner så.

Hatar när jag straffar mig själv. 

Vill inte att han ska finnas

Han påverkar mig så mycket.

Måste glömma

Måste gå vidare

Men det är så svårt...

Sitter och läser en bok i soffan. Plötsligt väller gamla minnen in över mig. Dåliga minnen. Mamma och han. Min syster och jag som är liten. Hemma hos hans kusin. Hatar när vi åker dit. Vet att de kommer dricka och att det blir sent. Varför brydde de sig inte om oss barn? De söp och pratade högt om sex. Mamma blev inte detsamma. Och han....han var vidrig. Kommer in i vardagsrummet. Ser att de har en porrfilm på. Vidrigt är vad det är! Kommer inte ihåg om mamma och den andra kvinnan är där. Men han och hans kusin. Äcklad känner jag mig. Går tillbaka till min syster. Vi tittar på tv i ett av sovrummen. Förvisade dit hela kvällen för att de vuxna ska dricka och ha "roligt". 

Jag och min syster vill hem senare. Men han tycker att det är för tidigt. Mamma får inte följa oss hem. Hon måste ju vara kvar hos honom! Det slutar med att jag och min syster, ca 5 och 11 år får gå hem själva runt 12 på natten i mörkret. Och det är en bit hem, tar nog en halvtimme att gå. 

Jag har aldrig berättat detta förut. Ingen vet. Inte ens min sambo. Vill inte prata om alla vidriga detaljer. Han vet ju att jag haft det jobbigt under barndomen och vet vissa grejer. På något sätt så skäms jag. Jag skäms för att detta hänt. Jag vet att jag inte borde det och att det inte är mitt fel..... Men på något vis så vänds det äckliga och vidriga mot mig själv till något skamligt. Men nu känns det skönt att ha fått ur sig detta. Kanske någon läser och förstår.

Jag har så mycket vilja i mig. Egentligen har jag ju faktiskt det. Jag vill så gärna. Men varför gör jag det inte då? Det där jag så gärna vill. Vad är jag rädd för? Jag vet svaret. Jag är rädd för att misslyckas. Men även för att faktiskt lyckas. För vad händer om jag klarar det. Är jag redo för ett nytt liv. En ny jag. Vem är jag ens? Jag har blivit någon som är rädd och orolig och änslig. Jag oroar mig ständigt. Oroar mig för allt. Även sådant som jag vet att jag inte behöver oroa mig för.

Jag vill så gärna. Jag vill så mycket. Jag vill förändra mig. Jag vill inte ha mina dåliga sidor längre. Vill kasta dom i en påse med stenar långt ut i havet. Där ska de sjunka ner i mörkret dit ljuset aldrig når. Jag vill ta fram och vårda mina bra sidor. De som andra ser hos mig, men som jag själv inte förstår. Varför är det så mycket lättare att se allt dåligt hos sig själv? Det är så lätt att tycka illa om sig själv. Varför? 

Jag vill jag vill jag vill. Jag vill inte göra så här mot mig själv längre. Låta gråten ta över. Sorgen inuti. Låta glädjen dö och skrattet försvinna.

En vinter mindre. En sommar förbi. Dagarna försvinner sakta från mitt liv. Hur vill jag leva? Hur vill jag att mina dagar ska se ut? 

Hur vill jag leva? JAG VILL

Så jävla mycket tankar. Så mycket vilja inuti men så lite kraft för att orka vilja. Gåtor och konstiga meningar. Osäkerhet. Hat. Hat mot mig själv. Men även mot andra. Avundssjuka. Vill vara som hon. Eller hon. Önskar att jag.....

Varför? En fråga ständigt i mitt huvud. En fråga som jag aldrig kan besvara.

Suttit och läst mina inlägg. Inlägg fulla av ångest och missbruk av mat. Ensamheten visar sig mellan raderna. Det har gått flera månader och inget har jag gjort åt min situation. Sitter fortfarande i den där soffan och straffar min kropp med mat. Varför gör jag inget åt detta? 

Många människor har det sämre än mig. Många. Mycket sämre. Jag bara gnäller hela tiden. Det är aldrig nånsin bra. 

Jag undrar om jag verkligen vill att det ska vara bra.....jag kanske trivs med min ångest. Någonstans inuti mig har ångesten blivit som en trygghet. Den är jag och jag vet vad som väntar när den är här. Den har blivit som en vän som livnär sig på mig. En vän som utnyttjar mig för egen vinnings skull. En vän som inte vill att jag ska må bra för då kanske folk skulle tycka om mig och det vill den inte. En vän som inte är någon vän....

Ja...det är svårt....Livet är svårt. Men jag vill inte dö en dag och ångra att jag aldrig tog tag i det där som jag alltid skulle göra nästa dag. Imorgon....då ska jag..... På måndag.....då börjar jag....

Under tiden plågar jag mig själv lite till. Och när den där morgondagen eller den där måndagen kommer.....ja då orkar jag helt enkelt inte.

Ett steg i taget. En dag i taget. En tanke i taget.

Imorgon....då ska jag.... :)

Vad fan håller jag på med egentligen? Ligger återigen här i sängen och är så jävla mätt! Vad fan kan jag inte låta bli att äta för? Jag har snart gått upp alla kilon igen. Slösa bort all tid och energi jag lagt ner....så jävla dumt. Jag är så jävla dum!!! Hur kan jag göra så här mot mig själv???? Att misshandla min egen kropp på detta sätt....misshandla mitt eget psyke. 

När ska jag fatta att detta inte är bra för mig??? Som en jävla missbrukare sitter jag där och moffar i mig. Sen kommer tankarna.....jag skulle inte.. Tankar och känslor av besvikelse och äckel. Ilska och ångest. Fan fan fan!!!!! Hur kan man vara så jävla dum?? Hur kan JAG vara så dum???? Kommer jag någonsin fatta. Kommer jag någonsin klara detta?

Tröttheten tar över mer och mer. Orken tryter. Orkar inte mer.... 😞

Kommer på mig själv idag med att vara avundsjuk på dig L. Vill att du bara ska vara min vän. Ser dig umgås med andra och känner ett styng i hjärtat. Varför får du så många vänner?

Jag själv är ensam. Har ingen riktig nära vän. Du är min vän men inte på riktigt. Du känner inte den riktiga jag. Jag finns där för dig och stöttar dig nu när du har det svårt. Men inte ser du att jag också haft det jobbigt nu. Allt handlar om dig.

Jag försöker vara en bra vän eftersom jag så gärna vill vara din vän. Men du har andra vänner som du umgås mer med. Du o C vet jag ju är bästa vänner. Och B och du verkar umgås allt mer. Jag är avundsjuk på det ni har. För jag har inte det där med någon.

Jag vet att andra människor tycker väldigt bra om mig. De gillar mig och mitt skratt har de sagt. Men det stannar alltid där. Det blir aldrig till någon riktig kompisrelation. Jag antar att det är mitt fel. Jag har inte släppt muren runt mig än. Den är lite lägre än vad den varit. Men fortfarande kvar. Och jag har väldigt svårt att släppa in någon. 

Igår var ni på ikea och det lät så roligt. Jag blev avundsjuk igen på dig. Du säger att jag är en fin vän. Men ändå känner jag att vad ska du med mig till? Du har ju så många andra runt omkring dig. Människor som är roligare och bättre än mig. Vad är jag liksom? En trasig själ med massor av ångest och murar omkring sig. Ingen bryr sig. Ingen ser. Mig. Men dig ser alla. 

Igår var en sån bra dag. Jag mådde bra, var glad och kände mig rentav nästan lycklig när jag var ute på promenad på morgonen. Gick där i solen och lyssnade på bra musik i lurarna. Jag bara kände att ja...jo....livet är nog ganska bra ändå. Jag njöt verkligen och ångesten var långt borta. Visade inte sitt anlete någonstans. Jag älskar dom dagarna när jag får må bra. Och jag önskar att varje dag kunde vara så. Jag vill ju verkligen må bra. Vill vara den där mamman som hittar på roliga saker med barnen. Och inte den där mamman som bara sitter i soffan och inte orkar göra något. 

Vill så mycket... Vissa dagar orkar jag...vissa dagar inte. Men jag har lärt mig nu när de dåliga dagarna kommer att acceptera dom som dom är. Att nu är det en dålig dag och låta mig själv ta det lugnt. Och inte få ännu mer ångest av att jag inte orkar med städningen som jag tänkt eller att andra planer omkullkastas. 

Ibland undrar man hur länge det ska vara så här.