Så jävla mycket tankar. Så mycket vilja inuti men så lite kraft för att orka vilja. Gåtor och konstiga meningar. Osäkerhet. Hat. Hat mot mig själv. Men även mot andra. Avundssjuka. Vill vara som hon. Eller hon. Önskar att jag.....

Varför? En fråga ständigt i mitt huvud. En fråga som jag aldrig kan besvara.

Suttit och läst mina inlägg. Inlägg fulla av ångest och missbruk av mat. Ensamheten visar sig mellan raderna. Det har gått flera månader och inget har jag gjort åt min situation. Sitter fortfarande i den där soffan och straffar min kropp med mat. Varför gör jag inget åt detta? 

Många människor har det sämre än mig. Många. Mycket sämre. Jag bara gnäller hela tiden. Det är aldrig nånsin bra. 

Jag undrar om jag verkligen vill att det ska vara bra.....jag kanske trivs med min ångest. Någonstans inuti mig har ångesten blivit som en trygghet. Den är jag och jag vet vad som väntar när den är här. Den har blivit som en vän som livnär sig på mig. En vän som utnyttjar mig för egen vinnings skull. En vän som inte vill att jag ska må bra för då kanske folk skulle tycka om mig och det vill den inte. En vän som inte är någon vän....

Ja...det är svårt....Livet är svårt. Men jag vill inte dö en dag och ångra att jag aldrig tog tag i det där som jag alltid skulle göra nästa dag. Imorgon....då ska jag..... På måndag.....då börjar jag....

Under tiden plågar jag mig själv lite till. Och när den där morgondagen eller den där måndagen kommer.....ja då orkar jag helt enkelt inte.

Ett steg i taget. En dag i taget. En tanke i taget.

Imorgon....då ska jag.... :)