Jag har så mycket vilja i mig. Egentligen har jag ju faktiskt det. Jag vill så gärna. Men varför gör jag det inte då? Det där jag så gärna vill. Vad är jag rädd för? Jag vet svaret. Jag är rädd för att misslyckas. Men även för att faktiskt lyckas. För vad händer om jag klarar det. Är jag redo för ett nytt liv. En ny jag. Vem är jag ens? Jag har blivit någon som är rädd och orolig och änslig. Jag oroar mig ständigt. Oroar mig för allt. Även sådant som jag vet att jag inte behöver oroa mig för.

Jag vill så gärna. Jag vill så mycket. Jag vill förändra mig. Jag vill inte ha mina dåliga sidor längre. Vill kasta dom i en påse med stenar långt ut i havet. Där ska de sjunka ner i mörkret dit ljuset aldrig når. Jag vill ta fram och vårda mina bra sidor. De som andra ser hos mig, men som jag själv inte förstår. Varför är det så mycket lättare att se allt dåligt hos sig själv? Det är så lätt att tycka illa om sig själv. Varför? 

Jag vill jag vill jag vill. Jag vill inte göra så här mot mig själv längre. Låta gråten ta över. Sorgen inuti. Låta glädjen dö och skrattet försvinna.

En vinter mindre. En sommar förbi. Dagarna försvinner sakta från mitt liv. Hur vill jag leva? Hur vill jag att mina dagar ska se ut? 

Hur vill jag leva? JAG VILL