Igår var en sån bra dag. Jag mådde bra, var glad och kände mig rentav nästan lycklig när jag var ute på promenad på morgonen. Gick där i solen och lyssnade på bra musik i lurarna. Jag bara kände att ja...jo....livet är nog ganska bra ändå. Jag njöt verkligen och ångesten var långt borta. Visade inte sitt anlete någonstans. Jag älskar dom dagarna när jag får må bra. Och jag önskar att varje dag kunde vara så. Jag vill ju verkligen må bra. Vill vara den där mamman som hittar på roliga saker med barnen. Och inte den där mamman som bara sitter i soffan och inte orkar göra något. 

Vill så mycket... Vissa dagar orkar jag...vissa dagar inte. Men jag har lärt mig nu när de dåliga dagarna kommer att acceptera dom som dom är. Att nu är det en dålig dag och låta mig själv ta det lugnt. Och inte få ännu mer ångest av att jag inte orkar med städningen som jag tänkt eller att andra planer omkullkastas. 

Ibland undrar man hur länge det ska vara så här.

Är på väg ner i avgrunden. Det går fort nu. Är trött hela tiden och orkar ingenting. Bara jobbet. Där är jag på topp. Alltid glad och arbetssam. Ingen ser att jag gråter inuti. Ingen hör mitt inre skrik. 

Skriket ifrån avgrunden. Där jag befinner mig nu. Fan jag vill inte.

Allt blir som en ond cirkel. Och det är så svårt att bryta den där cirkeln. Det behövs en stor vass såg för att bryta den itu. Och just nu finns inte den där sågen någonstans. Fast jag letar. Och letar.

Orkar snart inte längre. Hålla uppe denna fasad. Det har jag gjort i hela mitt liv.

Vill gå tillbaka till hösten för 1 1/2 år sen. Mådde så bra då. Hade äntligen tagit tag i mitt liv. Men sedan dalade det neråt igen. Vill tillbaka till den känslan jag hade då. Vill må så där bra igen. Ha orken och glädjen igen.

Fan fan fan....

Nej det blev inte bra. Ångesten har hållit mig sällskap idag tyvärr.... Dagen blev inte som det var tänkt, 2 kompisar skulle kommit. Skulle ha blivit mysigt o roligt men så blev det inget. Och dagen blev en deppdag...

Straffar min kropp med mat, äter fast jag inte är hungrig. Och så blir ångesten än värre....att jag aldrig lär mig. Bättre jag tagit en promenad eller sprungit eller tränat. Det lindrar alltid. Men så jävla svårt att ge sig iväg när man mår piss. Vill bara gråta men kan inte. Tårarna fastnar nånstans där inne... 

Jag tänker ofta på honom vad han har gjort. Hur hon mår och den lilla pojken. Vad har du gjort ditt svin??? Hur kunde du??? En del av mig  vill bara glömma, en del vill bara åka dit och konfrontera dig. Vill skrika åt dig, få dig att förstå hur mycket du förstör. Jag vill förstå varför.

Hur länge ska man orka egentligen? Blir det bara så här? Är detta livet?? Fyllt av ångest och besvikelse. Fullt av ilska och dödslängtan. Nej det är ingen dans på rosor. Långt därifrån. Men om jag bara kunde få lite frid i kroppen. Bara ett tag. Men jag antar att jag får vänta till den dagen du är borta. Först då kan jag gå  vidare.