Hej.

Ett tag sen sist. På många vis mår jag just nu bättre sen några månader tillbaka. Jag har fått kontroll på maten. Äter normalt och motionerar. Jag har börjat gå ner i vikt och mår så bra i kroppen.. Jag märker ju också att jag mår mycket bättre psykiskt när jag rör på mig mer och äter mindre socker och annat onyttigt. 

Just nu har jag semester vilket är underbart skönt att bara få vara ledig.

Men ja....jag är så himla sorgsen inuti....det är något där inne som inte är bra. Och jag vet ju...det är ju det där som alltid funnits. Jag kommer nog aldrig bli helt frisk. Ja jag säger frisk för det är som en sjukdom detta. Det är som att ha obotlig cancer som aldrig går över. 

Jag vet och jag har börjat acceptera att jag antagligen kommer att känna så här hela livet. Jag kommer ha ångest och oro som följeslagare i många år till. De kommer aldrig lämna mig. 

Periodvis är det bättre och ibland sämre. Det är något jag får ta som det är...dag till dag. 

Så länge jag inte hamnar i det svarta hålet igen så är jag glad. Vill aldrig dit igen. Det är därför jag vet att mina promenader och joggingturer är så viktiga för mig. Där hämtar jag energi och det får det onda att bli bättre. 

Så som det är nu i mitt liv är nog i alla fall det närmaste bra jag kan komma. Så det får jag vara glad över. Jag fungerar ganska bra med allt. 

Jag måste försöka se det positiva runt omkring mig, jag är lyckligt lottad med så mycket. Det måste jag påminna mig om när det mörka drar in.

Kram