Håller mig undan honom. Fast att jag älskar honom så mycket. Det är som att jag vill skydda honom från mig. Han ska inte behöva se och ta i min tjocka äckliga kropp. Tänker hela tiden: när jag gått ner i vikt så kommer jag bli gladare och bli mer kärleksfull. Jag lever hela tiden i framtiden eller i dåtiden. Aldrig nu. Antingen befinner jag mig ett halvår framåt och ser mig själv hur jag ska se ut då och vara. "Allt kommer vara så mycket bättre"..... Eller så finns alla minnen från det förflutna i mitt huvud och tar upp mina tankar. 

Jag lever nog i någon gråzon mitt emellan dessa två tillstånd. Jag kan inte njuta av nuet, njuta av dagen. Är jag ledig en dag tänker jag mest bara att "jamen snart är det ju ändå jobb igen". Jag önskar att jag kunde ta vara mer på dagarna och kunna finna ro i stunden. 

Just nu är det inte bra. Inte alls. Jag vet inte vem jag är längre. Har tappat bort mig själv totalt. Vill hitta mig själv igen. Men hur gör man det? 

Det är som att jag bara står still. Jag kommer ingen vart. Med mig själv. Allt är grått. Alla färger är borta. Jag står still. Finns inte. Det gråa tar över. Allt blir suddigt. Jag vill så mycket men vet inte hur jag ska komma vidare. Allt har kommit i kapp mig. Det är som att jag står i ett tuggummi där allt jobbigt har fastnat. Och jag bara står och stampar i allt det jobbiga och kommer inte loss. Jag är fast i alla minnen och känslor. 

Jag visar upp en fasad. Ingen får veta hur det egentligen är. Känner mig annorlunda. Finns det någon som jag. Som också är så här? 

Monstret i magen finns där. Varje dag. Den morrar lite lätt. Ett konstant morrande som inte går att få tyst på. Så mycket oro i min kropp. Det sätter sig i mina muskler och leder. Jag blir spänd och har ont. 

Stirrar ut i luften. Vet inte vad jag hoppas på att få se. Någon färg kanske i allt det grå. En blå nyans....eller kanske några fläckar med grönt. Eller bara en rosa prick.